Visste du att hos gruppen personer med schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd är det endast 2 av 10 som får sin huvudsakliga inkomst via förvärvsarbete, enligt siffror från Socialstyrelsen. Inom befolkningen i stort är siffran 8 av 10. Det här är statistik som rymmer mycket mänskligt lidande och utanförskap, men det är också statistik som rymmer ett oerhört slöseri. För det behöver verkligen inte se ut så här!
Vi vet idag att det finns en beprövad metod för att stötta människor inom målgruppen – IPS. Metoden är från början specifikt framtagen för personer med just psykossjukdomar, och evidensen är både stark och tydlig. Det fungerar. Socialstyrelsen uppmärksammade det här i Sverige redan 2011, då IPS för första gången kom med i den nationella riktlinjer för vård och stöd vid schizofreni och schizofreniliknande tillstånd. I de reviderade riktlinjerna från 2018 fick arbetsrehabilitering genom IPS högsta prioritet. Det ska erbjudas patienter inom psykosvården.
Under förra året fick vi i projektet möjlighet att besöka en IPS-verksamhet som arbetade inom psykiatrin i England. Där erbjuder man idag IPS på över 80% av alla psykiatriska mottagningar, och målsättningen är att det ska nå 100% inom tre till fem år. Det finns en nationell plan för implementering och inte minst är NHS – den engelska hälso- och sjukvården starkt drivande i det arbetet. Under besöket fick vi berättat att för ca 15-20 år sedan när IPS fortfarande var något okänt och nytt i England förväntades ungefär 1 till 2 av 10 personer med psykossjukdomar kunna ha sin inkomst via arbete. Idag räknar man med att 4 till 5 av 10 har det. Det fick mig att reagera – vi är där man var i England för 20 år sedan! (Lär dig mer om hur IPS utvecklats i England här).
Tillgång till arbetsrehabilitering enligt IPS i Sverige är från början pinsamt lågt, rent generellt. Vi ligger långt efter länder som exempelvis England och Nederländerna, men även nu blir vi snabbt frånåkta av våra grannländer. Danmark har satsat starkt på att bygga upp IPS nationellt över landet, och har instiftat ett nationellt kunskapscenter enligt samma modell som man har i USA och England. I Norge satsar NAV starkt på IPS och Finland har också dragit igång ett imponerande arbete. Här hos oss halkar vi längre och längre efter.
För det första saknas det idag siffror på hur många som egentligen erbjuds IPS. Socialstyrelsen har i sina öppna jämförelser visat att inom landet som helhet erbjuder endast 30% IPS som arbetslivsinriktad rehabilitering inom socialpsykiatrin. Siffran är dock betydligt lägre då de här jämförelserna bygger på självuppskattning från kommunernas sida. Här finns ingen uppföljning om hur arbetet går till, hur verksamheterna är utformade eller om det genomförs programtrohetsmätningar. Något som är centralt för att IPS ska fungera. Vi som arbetar inom IPS-verksamheter är väl medvetna om att tillgången till det är högst begränsad, och att en del verksamheter som säger sig arbeta med IPS inte gör det. För IPS kräver mer än bara engagerad och kompetent personal – IPS kräver att verksamheten och organisation ger förutsättningar för metoden. Något som ofta saknas.
Därtill vet vi att IPS-verksamheter lätt kan försvinna när kommuner känner sig ekonomiskt pressade. Det senaste exemplet jag kan komma på är en fantastisk IPS-verksamhet i Enköping som lades ned under förra året då kommunen kände sig nödgad att spara pengar. Det är inte bara ett stort svek för medborgarna i Enköping – det är framförallt ett oerhört resursslöseri. IPS är en otroligt kostnadseffektiv metod att använda över tid. Något våra grannländer upptäckt men som ännu inte gått upp för våra kortsiktigt tänkande politiker här hemma.
Svensk psykosvård är inte jämlik
Om vi återgår till att titta specifikt på IPS och psykosvård står vi inför ännu en utmaning. För att IPS ska vara effektiv som metod behöver den utgå från var individerna befinner sig, då IPS är en samverkande och teambaserad metod där samordnat stöd med övriga stödnätverk är av yttersta vikt. När det gäller personer med psykossjukdomar finns det ett enkelt svar på vart stödet behöver utgå från – nämligen psykosvården. Det här är en målgrupp som står långt ifrån arbetsmarknaden och med stort behov av stöd från vården. Den arbetslivsinriktade rehabiliteringen behöver därför utgå från samma plats för att vara effektiv.
Kortfattat: För att erbjuda IPS på ett sätt som är effektivt, evidensbaserat och som lever upp till socialstyrelsens riktlinjer behöver IPS-coachen arbeta integrerat med det övriga psykiatriska teamet. De behöver ha sin arbetsplats på en psykosmottagning eller möjligen i direkt anslutning till den – och med möjlighet att vara delaktig i det psykiatriska teamets dagliga arbete. Då närmast all arbetslivsinriktad rehabilitering i Sverige sker i kommunal regi, snarare än regional blir det här ett bekymmer.
Hos oss i Stockholm har vi löst det genom ett projekt finansierat från Samordningsförbundets Stockholms stad. Projektet har nu pågått i över sex år, och fortfarande har vi inte hittat en slutlig lösning för implementering. Värt att notera i vårt sammanhang är att vi finns närvarande på fem psykosmottagningar, trots att det inom Stockholms stad upptagningsområde finns sju psykosmottagningar. Än har vi inte hittat finansiering för att kunna få med psykosmottagningarna i Gröndal och Järva i projektet. Tillgången till jämlik vård för medborgare i Stockholm stad med psykossjukdom kan därför inte sägas vara uppnådd.
I Nacka och Värmdö pågår idag liknande projekt, och i Göteborg och Malmö har man även verksamheter som arbetar integrerat inom psykosvården. Självklart kan jag här ha missat någon, men poängen är tydlig. Behovet för integrerad IPS för personer med psykossjukdom är mycket, mycket större än vad vi har möjlighet att erbjuda.
Endast 2 av 10 personer med psykossjukdomar arbetar idag. Under 2024 avslutade vi i vårt projekt 43% av de deltagare vi arbetar med till hållbara arbeten eller studier, och om vi inkluderar personer som gick vidare till fortsatt arbetslivsrehabilitering via arbetsförmedlingen (inklusive Samhall) var det över 50%. Det här ligger i linje med all den forskning på IPS och målgruppen som finns – erbjuds IPS kommer cirka 40% komma vidare till hållbara arbeten eller studier.
I England har man förstått det. I Danmark. Finland. Till och med i Norge.
När ska vi förstå det?
Jonas Andersson, projektledare Integrering av IPS i Psykosvården
Är du intresserad av IPS som metod så titta gärna på den introduktionsföreläsning till IPS jag höll tillsammans med min kollega Helena Jonsson, projektledare IPS för personer med beroendeproblematik.