Här kommer nästa del i serien om olika teman som lyftes under höstens IPS-utbildning. Jag och Jonas Andersson lyfte stigma. Det är ett begrepp som påverkar både individens självbild och samhällets syn på psykisk ohälsa. I IPS strävar vi efter att skapa möjligheter till arbete och delaktighet, men för att lyckas behöver vi också förstå hur stigma kan utgöra hinder på vägen. I det här inlägget reflekterar jag kring vad stigma kan innebära, hur det tar sig uttryck i arbetslivet och hur vi som arbetsspecialister kan bidra till att minska dess påverkan.
Trots att samhället har tagit stora kliv mot ökad inkludering, möter många människor fortfarande osynliga hinder när de vill ta sig ut i arbetslivet. För personer med psykisk ohälsa, beroendeproblematik eller långvarig arbetslöshet är det inte ovanligt att bli ifrågasatt, förbises eller till och med avfärdas – inte på grund av brist på kompetens, utan på grund av fördomar. Här spelar IPS en avgörande roll.
Stigma handlar om negativa föreställningar och attityder som skapar avstånd. Det kan ta sig uttryck i arbetsgivares tveksamhet att anställa någon med en psykiatrisk diagnos, eller i att individer själva börjar tvivla på sin förmåga. Resultatet blir ofta att människor hålls utanför arbetslivet – inte för att de inte kan, utan för att de inte får chansen.
IPS utmanar dessa strukturer på flera sätt:
Även om IPS ofta används inom psykiatrin, har metoden visat sig fungera för många olika målgrupper: unga vuxna, personer med beroendeproblematik, långtidsarbetslösa, nyanlända och personer med funktionsnedsättning. Gemensamt är att de ofta möter strukturella hinder – men också att de, med rätt stöd, har mycket att bidra med.
Att bryta stigma handlar inte bara om att förändra attityder – det handlar om att skapa möjligheter. IPS visar att det går. Genom att sätta individens mål i centrum, erbjuda konkret stöd och utmana gamla föreställningar, öppnar IPS dörrar till arbetslivet för fler. Och varje dörr som öppnas, gör samhället lite mer inkluderande.