Under hösten höll jag och Helena Jonsson en utbildning i IPS för nya arbetsspecialister inom Stockholm stad. Utöver att gå igenom principerna för IPS (superkul!) och en grundlig genomgång av programtrohetsskalan (ännu mer superkul!) gick vi även igenom andra ämnen som är viktiga när vi pratar om IPS. Vi pratade under utbildningen om exempelvis ämnen som stigma, återhämtning, anpassningar i arbetslivet, karriärplanering och identitet. Några av dessa tänkte vi att det finns anledning att skriva om lite mer om. Nedan skriver jag lite kort om identitet och identitetsskapande och varför det inte minst är viktigt för de människor vi möter i våra olika insatser.
Vad är identitet?
Förvisso kan jag säkert uppvisa vissa tendenser av att ha svar på livets alla stora frågor, men riktigt så pompös att kunna ge ett svar på frågan ”vad är identitet?” är inte ens jag. Däremot vågar jag mig på att ha några reflektioner. Identitet är inte statiskt, utan något som ständigt har förutsättning att vara i rörelse. Inte heller är det något som är objektivt utan subjektivt. Identitet är i sin natur högst individuellt, här finns inget rätt eller fel. Identitet skiftar över tid, det ger oss möjligheten att utforska, testa och leka. För vissa är identitet något som är helt centralt i sina liv – man funderar, reflekterar, diskuterar och bygger sin självbild kring det. För vissa är identitet något som inte är närvarande överhuvudtaget – ett begrepp som mest känns irriterande när någon frågar om det. ”Vadå identitet?”, kan vissa tänka. ”Jag bara är”. (Exakt så hade det låtit om jag tog upp det här ämnet med min morfar). Det ena sättet att tänka om det är inte mer rätt än det andra (som det mesta här i livet finns det ju sällan rätt eller fel utan mest olika perspektiv och ja, gråskalor).
Men även om identitet i sitt väsen är individuellt betyder det inte att det inte påverkas av yttre faktorer. Vare sig vi är medvetna om det eller inte – eller om vi bryr oss eller inte – så bygger vi vår identitet utifrån det sammanhang och den verklighet vi befinner oss i. Vår identitet påverkas av våra erfarenheter, vår uppväxt, våra intressen, våra talanger och inte minst av hur vår omgivning ser på oss. Även om vår agens är oändlig så är vi inte oberörda eller opåverkade av det som sker runt oss.
Varför är arbete och studier viktigt för vår identitet?
Även här är det såklart helt individuellt. För vissa är deras identitet på inget sätt kopplat till deras arbete. Vilket är helt okej. Det är något de gör om dagarna och sedan slutar de och återgår till det som för dem är dess identitet – vara förälder, gamer, biker, kristen, hårdrockare, svampplockare, ormtjusare. För andra är arbete en helt central del av ens identitet. Att vara läkare, lärare eller djurskötare. Det kan vara något som definierar en.
Men oavsett ovanstående skulle jag vilja påstå att det framförallt är två aspekter som gör arbete och studier så viktigt för identitet.
Dels ger det oss tillgång till ett sammanhang, helt oaktat andra faktorer. När två bussar möts på vägen ser ni chaufförerna vinka åt varandra. Deras bakgrund saknar betydelse, såväl som deras ålder, politiska åskådning eller religion. De vinkar åt varandra för att de båda är busschaufförer. De delar det. Det är kravlöst, det är ett sammanhang och det är en del av vad identitet är.
Vad som är än viktigare är att arbete är något som – oavsett vad vi tycker om det – är centralt i vårt samhälle på ett sätt som få andra saker är. När du hamnar på en fest, bröllop eller släktträff kommer du få frågan om vad du gör. Och den frågan är nästan uteslutande syftandes på vad du jobbar med eller vad du studerar. Att stå utanför är det sammanhanget är att ingå i ett annat – ett sammanhang som är svårt att förklara, ett sammanhang som ofta är fyllt av skam och som ofta ger upphov till antingen jobbigare frågor eller obekväm tystnad. (Brasklapp här – självklart finns det människor som valt att inte arbeta eller studera av olika skäl och är helt nöjda med det).
Varför behöver vi prata om identitet när vi pratar om IPS?
Framförallt behöver vi prata om identitet och inte minst identitetsskapande inom IPS då de människor vi möter i väldigt hög utsträckning lever i utanförskap. Vi möter individer som varit borta från arbetsmarknaden i många, många år eller som inte varit på arbetsmarknaden överhuvudtaget. Många av de vi möter lever också i utanförskap i andra avseenden. Ensamheten är väldigt utbredd.
Det luriga med identitet är att vi också tenderar att fylla det med såväl positiva som negativa saker. Vi identifierar oss med våra talanger och intressen, men också med våra begränsningar och utmaningar. För människor vi möter innebär det ofta att man skaffat vad som lite slarvigt kan kategoriseras som en ”sjukdomsidentitet”. Man identifierar sig med en diagnos, missbruk eller bara som ”någon som inte kan någonting och som behöver hjälp och stöd”.
För att återknyta till vad jag skrev för några stycken sedan är något som är vanligt, och som jag är säker på att merparten av alla som arbetar med att stötta människor via IPS eller SE fått höra, att personer uttrycker att de inte vet vad de ska svara när någon frågar vad de gör?
Att komma ut i arbete, studier eller för den delen någon form av meningsfull sysselsättning är inte bara något som är viktigt ur ett ekonomiskt perspektiv för personer. Det är också viktigt ur ett återhämtningsperspektiv och det är definitivt viktigt ur ett identitetsperspektiv. Genom det ges förutsättning för att bygga sin positiva identitet – och för många som är i utanförskap kan det vara en första byggsten för att sedan kunna skaffa fler.
För att nästa gång när någon frågar ”vad gör du?” kunna svara ”jag är busschaufför” kan vara en av de viktigaste delarna i en persons återhämtning!
Jonas Andersson, projektledare ”Integrering av IPS i psykosvården”