Berättelser från unga

”Gymnasiesärkolebetygen skulle man lika gärna kunna elda upp”

Siv 28 år

Siv går på arbetsinriktad daglig verksamhet. Hon påbörjade vanlig skola som barn, men fick svårt att hänga med i undervisningen började då istället på särskola.

Hon förstod aldrig att betygen från gymnasiesärskolan inte betydde någonting. Att man inte kunde läsa vidare till andra utbildningar med dom. Hon tycker säger att ”gymnasiesärskolebetygen skulle man lika gärna elda upp”

Siv hade under en tid ingen aktivitetsersättning och var då tvungen att istället ansöka om ekonomiskt bistånd. Detta var samtidigt som hon gick på daglig verksamhet. Hon tycket att det var en jättejobbig period, hon hade bara råd att äta en gång om dagen, för att pengarna också skulle räcka till att också köpa mat till sin hund.

Idag har hon fått tillbaka sin aktivitetsersättning. Hon fick hjälp med överklagan från god man och personal från sin dagliga verksamhet. Siv fyller snart 30 år  och hon är medveten om att hon inte kommer att kunna få aktivitetsersättning då.  Hon tror att hon kommer får sjukpenning, hon upplever att hon ser för ”normal ut” för att få det.

Idag  försöker hon att läsa upp sina betyg så hon får vanliga gymnasiebetyg för att sedan kunna jobba med barn och ungdomar. Hon har tidigare haft en praktik på fritidsgård genom sin dagliga verksamhet och trivdes väldigt bra med det. Nu hjälper hennes coach på daglig verksamhet henne att försöka hitta ett jobb. Det hon mest av allt vill är att kunna försörja sig själv och få göra någonting som hon verkligen brinner för.

Estelle 31år

”Faller mellan stolarna på vara liten grej”

Estelle mådde dåligt och fick ångest under skoltiden. Familjen tyckte på att hon för att hon skulle få möjlighet att göra en utredning. Familjen misstänkte att hon hade adhd, men hon diagnostiserades med en utmattningsdepression.

Mamma arbetare själv som arbetsterapeut och hennes påtryckningar på skolan att Estelle nog hade adhd avfärdades helt.

Tillslut fick Estelle en adhd diagnos, under högstadiet, men då hade skoltiden redan kantas av svårigheter med skolarbetet och social utfrysning.

Hon gick till slut ut högstadiet med slutbetyg från ett s.k reducerat program, men hade dålig självkänsla och dåligt självförtroende.

Hon har efter högstadiet växelvis prövat studier eller arbete, men har en känsla av att hon alltid misslyckas. Hon berättar att hon flera gånger tappat lusten att leva. Men landat i att hon inte kan göra då mot sin familj. Känner skam och har svårt att be om hjälp.

Estelle har aldrig sökt sjukpenning eller varit inskriven på arbetsförmedlingen, istället har hon fått pengar från sina föräldrar.

Det har varit svårt att veta vilket typ av stöd man har rätt till. Har haft sporadiska kontakt med psykiatrin men det har varit svårt att få en långvarig kontakt. Det finns också begränsat med stöd att få utifrån hennes adhd-diagnos.  Detta har medfört att hon påbörjad medicinering utan uppföljning från psykiatrin och det har varit jättesvårt att utvärdera själv hur länge man ska stå ut med biverkningar osv.

Experterna berättar inte vad de kan hjälpa till med. Först det senaste året har hon förstått hur mycket det finns.

”Faller mellan stolarna på vara liten grej”

Sökte kontakt i maj med Arbetsförmedlingen i maj 2019, den kontakten avslutades när hon uppgav att hon inte mådde så bra just då. Arbetsförmedlingen sa att hon skulle återkomma när hon mådde bättre.

Estelle försökte ta kontakt med psykiatrin när hon mådde väldigt dåligt, hon fick löfte om att någon från psykiatrin skulle kontakta henne kommande dag. Efter två veckor hade ingen hört av sig till henne

Idag lever Estelle i socialisolering, hon säger att hon tappat självförtroendet när det gäller sociala kontakter. Vännerna lever utifrån normen, har karriärer, har förhållanden, vissa har barn och åker på semestrar. Hon känner mig väldigt ensam.

Estelle är väldigt nära sina föräldrar och får både känslomässigt och ekonomiska stöd av dom.

”Om jag känner mig ensam nu, hur ensam kommer jag inte känna mig en dag när de är borta”

Hon tycker att det är svårt att förstå vad alla stödinsatser innebär när man sitter själv och läser på om dem. Hon saknar kort- och långsiktig plan för hur man tar sig framåt i arbetslivet

Har ett personligt ombud som ger henne bra stöd idag. Rädd att förlora honom om hon får ett jobb. Arbetsförmedlingen har inga insatser förutom att gå in med lönebidrag till en arbetsgivare och det jobbet måste man ha hittat själv. Andra insatser får man först när man varit inskriven i minst 12 månader med funktionhinderkodning. Skulle behöva få hjälp med att bena ut vad som funkar och vad som inte funkar för mig.

Hon känner sig vilsen för att det har blivit en så stor skillnad från ur hon tänkte sig att livet skulle bli.

”Vet att jag är smart, men får inte utlopp för min potential”

”De senaste året känns det som om allting blir så rörigt och fel.”

”Vill kunna sänka kraven men ändå våga jobba mot en dröm.”

Många kontakter och stöd har varit ”duttande”. Vet inte vad jag kan förvänta mig och vet inte hur länge stödet kommer finnas kvar.

Aktuellt